Nu familjen...

Allt började när jag var 6 år och vaknade en natt för att gå upp och dricka.. Jag kom bara till hallen där jag hörde när mamma och pappa satt och diskuterade om min fotboll.. Jag vände i hallen och klättrade upp i min säng, där låg jag hela natten och lyssnade på när mamma och pappa stog och skrek på varandra medans jag kännde hur tårarna rann ner ifrån kinden... Sen skiljdes mamma och pappa sig då vi fick reda på att mamma hade en sjukdom som heter fibromyaldi.. Efter något år sen fick mamma en ny kille som jag inte gillade.. När jag var nio så skulle vi testa om jag och min stora syster kunde bo hos pappa varannan helg.. första natten vi skulle sova hos honom så kastade han ut oss.. Efter många år utan att höra något av honom så får vi veta att han ligger på sjukhuset och att han har fått en sjukdom ( MS) .. Mamma blev gravid och vi var tvugna att flytta, vi flyttade till gustavsberg på min 11 års dag.. :(  Nä, orkar inte skriva mer om familjen... hänt för mycke :O

Men nu till mina/våra gamla djur:

Vi börjar med min katt Nikita, Vi skulle vara katt vakt för henne i en vecka när jag var runt 7-8 år.. Det första hon gjorde var att bo sätta sig i min säng .. Hon sov med mig och gick dit där jag gick och när jag var i skolan så letade hon efter mig.. Så vi fick henne av dom vi skötte henne åt.. Hon var min ängel verkligen jag lärde henne sitt och vacker tass .. Varje gång jag var ledsen kom hon och tröstade mig, varje gång jag var ensam kom hon och lekte med mig.. Det är otroligt att en katt kommer och börja leka med en när man är ensam.. Men nu till det sorliga.. Vi flyttade till gustavsberg och hon hängde med pigg och glad som alltid.. Efter 1 år då jag var hos en ungdoms kompis i 3 dagar.. Jag kom hem och det första mamma sa när jag kliver in innan för dörren var "Becca du borde kolla till Nikita" Jag blev jätte rädd och börja springa upp för trappan då mamma sa " var försiktig hon har inte ätit på 3 dagar" Jag sprang upp och börja leta efter hennemed gråten i min hals.. Jag skrek på mamma att jag inte hittade henne.. Mamma kom upp och hittade henne under sängen i sin katt korg, mamma drog fram henne och jag lyfte upp henne och kände hur svag hon var.. Hon hade väntat på mig i 3 dagar för att dö :O Jag kände hur hon kröp ihop i min famn och kännde sig trygg.. Jag grät så mycket att det inte finns.. vi åkte till vetrienären och avled henne satt och myste med henne ända tills hon somnade in förevigt.. jag grät i flera dagar och varje natt i 9 månader sen fick jag hjälp med att sluta gråta för henne.. Men jag hade så stora skuld känslor att hon fick vänta i 3 dagar på att få dö :O Hon ville dö vid mig och inte utan mig...  Sen vår hund Falcon det berättar jag lite snabbt eftersom jag ska åka snart.. Men vi hade haft han i många år sen eftersom mamma blev sämre kunde vi inte behålla honom eftersom ingen kunde gå ut med han under dagarna ... Vi gav bort han till några vi kände som bodde i gävle.. Den 20 dec 2010 såkom dom ner till oss för att hämta honom.. Vi hade tagit väl handom honom och lärt han mycket och han kände sig trygg hos oss.. Men precis innan han skulle åka så tog vi ett sista förväl och det var första och någ den sista gången jag såg en hund fälla en tår :O Jag såg hur ledsen Falcon blev och det var verkligen hemskt man han skulle få mycket bättre hos dom än här... För några månader sen dog han och jag kan än idag inte fatta att han är död :O :'( Saknaden är så otrolig stor för Falcon och Niktia att jag gråter inombords varje dag!

JAg orkar inte med allt som händer och sker jag saknar friden som var när allt var normalt.. Men jag växer upp och börjar vilja se världen mer! Snart vet jag inte vart jag tar vägen jag är typ vilse men ändå inte.. Jag vet inte ens något jag är bra på som jag kan jobba med sen eller något roligt ... Vart fan ska jag ta vägen?

Nu ska jag åka iväg till en kompis i Brunn sen får jag hoppas på att jag får sova hos någon så slipper jag sova ute ! MEn måste börja fixa nu byee!

Hej!

Jag skrev värsta inlägget på mobilen igår men det sparades inte så jag ska skriva det nu! 

Men det jag ska skriva är väldigt jobbigt att skriva! Men det jag ska skriva om är det jag lider av ... Det jag skriver om är det som får mig att må dåligt av oxå! Men jag måste släppa ut dom där känslorna som finns i allt, hatet, ilskan, besvikelsen, saknaden och räddslan!

Men vi börjar med skolan! 

Det började i lågstadiet där blev jag mobbad så mycket att jag fick ta emot slag på rasterna och när jag gick i matsalen skrek dom fula ord bakom mig... Jag kommer ihåg en rast i 1:an då en kille tog dag i min hand och vred om hela mig ch knäckte till min rygg, om han hade tagit i lite hårdare skulle han ha knäckt hela min rygg... Men ändå fast jag blev mobbad på rasterna så var jag starkare än dom, för jag visste vem jag var och vad jag ville! Men sen i 3:an började skol syster göra soc anmälningar på mig för att jag var över viktig.. Hon börja hoppa på mig och frågade om jag hade gått ner varje dag. Sen började jag i högstadiet...Jag fick massor av blickar i korridoren och när vissa elever gick förbi så sa dom "fula" ord till ig som tex ful, äckel, tjock, gå ner osv... Jag kommer ihåg en dag när jag var på väg hem inte så länge sen faktsikt jag var väl 13 år, jag gick mot bussen och när jag gick var det fullt av elever bakom mig som skrek gå ner för fan jävla flodhäst .... Det var hemskt jag började gråta inombords... Jag grät alldrig in för människor när jag var mindre, första gången jag grät in för någon var när jag var 14 år ...

Jag hatar allt med skolens tid men jag visste vem jag var och att det bara fanns en av mig och därför blev jag starkare än dom!

Men nu familjen...

fortsätter sen....